Getlivsbloggen 

Det är så märkligt. Hur tomt det kan bli när tuggandet och klonkandet för sista gången gick ut genom ladugårdens dörrar. Vad tomheten bokstavligen ekar när all skit, spån och hö sopats ut och varenda litet spindelväv spolas bort.

För 1,5 år sen gräts också bistra tårar här på gården. Då åkte mjölkkorna samma väg. Stora, glänsande, bruna kor klev på slaktbilen. Den tafatta tanken var att kalvarna får stanna nåt år till innan de åker. Sen, sen är djurlivet på gården slut.

Vissa möten måste ha en mening. Eller riktig fullträff till slump. För den dagen för 1,5 år sen visste ingen att jag 30 dagar senare skulle sitta i grannbyn och få ett samtal med frågan; ”vill du köpa 10 mjölkgetter?” Utan gård eller stallar svarade jag ”Ja för sjutton!”.

Under sommaren kom jag på att det kan vara bra om jag har någonstans att ha dem i vinter, tills vi flyttar härifrån och köper en egen gård. Det var så vi hade tänkt. Jag kände en gammal bonde som jag brukade köpa mjölk av till mina hemma-ystningar, och tänkte; jag kan väl fråga honom om han har någon vrå över. Sådär temporärt över vintern bara. Tills vi tar vårt pack och flyttar härifrån. Det hade han, för han hade ju sålt sina kor till slakt 2 månader tidigare.

Igår åkte kalvarna – som då blivit stora kvigor på slakt. Ladugården ekar tom och ren, men bara temporärt. För ute i gårdens stora skogshage står 20 getter, och så fort vattnet har torkat, dyngrännan spikats igen och nya foderbordsgrindar i miniatyrstorlek satts upp – då flyttar getterna in i ko-ladugården. För här ska tomheten inte få fortsätta eka. Så länge vi alla är här ska stallarna fortsätta vara fulla av liv.