Getlivsbloggen 

Optimismen strålar trots att lyckohändelserna varvas om vartannat med olycka. Förra helgen störtade veterinären hit och räddade en hundbiten get. Efter en del sårtvätt och behandling några dagar är hon piggare än aldrig tidigare. I förrgår vände lyckan när jag tvärt avlivade jag fina lilla Ester. Och för att vara ärlig, tog det orken ur mig.
Det kommer bli ett tufft liv som bonde om ja ska fälla tårar över varje djur som dör. Det är störigt och distraherande. Men jag är sån, och jag ska försöka förklara varför.

Jag blev genuint ledsen över den oväntade förlusten, för jag hade inte räknat med det. Ledsen över att den resan tog slut här, eftersom jag stora förväntningar på något annat.

Men så börjar mina tankar ta en annan riktning. Jag vet på sätt och vis att varje djur är en trevlig; men tillfällig bekantskap. Vi möts, vi bygger en relation och sen seglar vi vidare åt varsitt håll. Ibland hänger vi ihop i några år, ibland några månader. Med vissa har jag planerat för en kort tid med, som en snabbfika på ett mysigt café innan vi fortsätter åt varsitt håll. Och med den vetskapen är avskedet inte lika jobbigt, förstår ni vad jag menar?
Andra har jag tänkt att dela kupé med ett tiotal år, men så droppar de av 15 perronger tidigare för att de abrupt behövde resa någon annanstans. 

Just lilla Ester hittade jag liggande på sidan i lösdriften tidigt på morgonen. 
Misstänker listerios eller b-vitaminbrist. Det ena hade bara haft en utväg och det andra hade kunnat räddats om jag haft injektionsvätska hemma eller veterinärstationen närmre och på kortare restid. Men det hade jag inte och hur jag än vänder på det hade veterinären aldrig hunnit i tid att rädda min lilla get. Vi är för långt ifrån varann.

Men geten har det inte sämre för det. Hon bara o-finns idag. Det är jag som lite snopet står kvar med en kompis mindre i laget.