För att inte tala om hur de fyller mitt dygn. Hela dygnen. Med resultatet att jag till exempel inte skrivit knappt något här på ett bra tag igen.

De där tre rackarungarna med glittrande ögon fulla i bus och klokhet är en sån sak. Kanske den största och härligaste. Allt som oftast väcks jag innan jag egentligen vill vakna av ett överväldigat bebisskrik. Ollebollebus är vaken och sen fylls dagen av honom och hans två äldre syskon. Jag har dragits tillbaka till min egen barndom och minns lyckan i att själv ha vuxit upp med två syskon. En känsla av sammanhang som helt överskuggat mina älskade getostar, något jag tillåter dem göra just nu.

Jag hade kunna tillägna den här texten alla andra saker mitt getgårdsliv givit mig. Såsom ett växande intresse för odling (mest getmat då), maskinkörning, och allt det där.

Men jag vill stanna kvar vid mina barn. För utan att tänka på det har de börja ge min  och passion något större tillbaka. Ett syfte, en anledning till den röda tråden.

Hållbart, långsiktigt, miljövänligt. En dag nyligen såg jag ut över den nyplöjda åkern och kände ett stygn över att ha stulit något. Det som tidigare var fullt av liv hade blivit svart jord. Den känslan gjorde att insåg att det som tidigare varit min ideologi plötsligt har blivit mitt hjärta. För jag känner plötsligt att jag måste MÅSTE välja det jordbruk som skapar liv flera generationer framöver, inte bara en bra skörd i år och nästa.

Det här handlar å ena sidan om så mycket mer än att hålla fast vid ett hållbart jordbruk, utan också om att jag kommit på mig själv med att tagga ner och allt oftare leva i nuet än att drömma mig bort, utan att för det leva kortsiktigt. Kanske är jag på väg mot något slags självförverkligande?