Getlivsbloggen 

Bara att bygga djurstallar är ett eget äventyr
Friday, December 10, 2021

Livet med djur är en ständig förändring. Och varje år lär jag mig nya sätt att hålla djur och att jobba med dem. Det blir som en resa i sig bara att utforma byggnader och arbetssätt.

En sak som skiljer den här vintern från andra vintrar hos oss är att getterna kanske för första gången någonsin är bara inomhus hela vintern.

 Tidigare har de alltid haft en rasthage att gå ut i. Och jag tror att det är det bästa. Men vi har liksom inte hunnit med den här konstiga hösten, och med ny ladugård och alla nya fodergrindar, inredning, lösningar, fler nya djur till gården och en akutflytt från stora skogshagen så blev det såhär. Jag tror direkt solljus (go d-vitamin) är det bästa även för djuren, utomhusluft och lite större ytor. För håller de sig pigga och på gott humör håller de sig friskare och bråkar mindre. Annars är getter väldigt bra på att bråka. Och väldigt våldsamma med varann.
Men jag tänker att det blir olika metoder olika år. Som ett projekt att utveckla och prova på alternativen. Kanske det finns andra fördelar jag inte ens tänkt på med årets inomhusvinter? 

 

Allt det är intressant. Och även om jag alltid föredrar sommarens stora skogshagar, så är det med nyfikna ögon jag spinner idéer om den bästa vinterladugården.

Hejdå Ester - Relationen till djuren
Tuesday, November 16, 2021

Optimismen strålar trots att lyckohändelserna varvas om vartannat med olycka. Förra helgen störtade veterinären hit och räddade en hundbiten get. Efter en del sårtvätt och behandling några dagar är hon piggare än aldrig tidigare. I förrgår vände lyckan när jag tvärt avlivade jag fina lilla Ester. Och för att vara ärlig, tog det orken ur mig.
Det kommer bli ett tufft liv som bonde om ja ska fälla tårar över varje djur som dör. Det är störigt och distraherande. Men jag är sån, och jag ska försöka förklara varför.


Jag blev genuint ledsen över den oväntade förlusten, för jag hade inte räknat med det. Ledsen över att den resan tog slut här, eftersom jag stora förväntningar på något annat.


Men så börjar mina tankar ta en annan riktning. Jag vet på sätt och vis att varje djur är en trevlig; men tillfällig bekantskap. Vi möts, vi bygger en relation och sen seglar vi vidare åt varsitt håll. Ibland hänger vi ihop i några år, ibland några månader. Med vissa har jag planerat för en kort tid med, som en snabbfika på ett mysigt café innan vi fortsätter åt varsitt håll. Och med den vetskapen är avskedet inte lika jobbigt, förstår ni vad jag menar?
Andra har jag tänkt att dela kupé med ett tiotal år, men så droppar de av 15 perronger tidigare för att de abrupt behövde resa någon annanstans. 


Just lilla Ester hittade jag liggande på sidan i lösdriften tidigt på morgonen. 
Misstänker listerios eller b-vitaminbrist. Det ena hade bara haft en utväg och det andra hade kunnat räddats om jag haft injektionsvätska hemma eller veterinärstationen närmre och på kortare restid. Men det hade jag inte och hur jag än vänder på det hade veterinären aldrig hunnit i tid att rädda min lilla get. Vi är för långt ifrån varann.


Men geten har det inte sämre för det. Hon bara o-finns idag. Det är jag som lite snopet står kvar med en kompis mindre i laget.

  1.  
Skog och djur för vår natur
Friday, November 12, 2021

I många år låg marken övergiven innan det en dag gick en svettig 29 årig man med röjsåg där. För att hans höggravida kvinna kommit släpande med 19 getter och påstått att "skogshage; det är det bästa man kan ha till sina djur det..!" 
Men han sa inte emot, för trots att han fick jobba hårt för att få fram en nästan stängslingsbar yta medan hon satt hemma och käka chips, så tyckte han att det är ju mycket klokare att låta djuren beta i skogen än på körbar åker.

De resonemangen håller fast vid. För att det är så självklart, klokt och praktiskt.

När vi låter getterna beta i så kallade naturbeteshagar gör vi det möjligt för oss själva att slå vall på all åkermark vi har tillgång till. Åker är den mark där man röjt undan träd och sten i tusentals år för att kunna odla. I vårt fall korn och hö till vintern. Det är inte många hektar åker vi har, så de lär vi vara rädda om och utnyttja på bästa vis.

Istället låter vi getterna beta på mark där inte traktorer kommer fram, och en kan tänka att det är ju bra för oss. Men det är också bra för naturen. För när djur betar äter de upp konkurrenskraftiga växter som har hindrat andra mindre livskraftiga växter att få plats. Djuren gynnar alltså många av de svagare växterna. Samtidigt blir djuren en länk i ett ekosystem där andra mikroorganismer livnär sig på djurens träck. Från växt till get till baggar och mikroorganismer i dynghögarna. Därför är betande djur en viktig del av vårt ekosystem och för vår biologiska mångfald.

En del av växterna de äter omvandlas inte bara till gödsel och hem åt alla naturens viktiga mikroorganismer. Utan det omvandlas till mjölk som blir till ost vi kan äta. På så sätt kan vi skapa mat som inte belastar naturen, utan tvärt om gynnar den.

 

Efter liv kommer nytt liv
Thursday, November 4, 2021

Det är så märkligt. Hur tomt det kan bli när tuggandet och klonkandet för sista gången gick ut genom ladugårdens dörrar. Vad tomheten bokstavligen ekar när all skit, spån och hö sopats ut och varenda litet spindelväv spolas bort.

För 1,5 år sen gräts också bistra tårar här på gården. Då åkte mjölkkorna samma väg. Stora, glänsande, bruna kor klev på slaktbilen. Den tafatta tanken var att kalvarna får stanna nåt år till innan de åker. Sen, sen är djurlivet på gården slut.

Vissa möten måste ha en mening. Eller riktig fullträff till slump. För den dagen för 1,5 år sen visste ingen att jag 30 dagar senare skulle sitta i grannbyn och få ett samtal med frågan; ”vill du köpa 10 mjölkgetter?” Utan gård eller stallar svarade jag ”Ja för sjutton!”.

Under sommaren kom jag på att det kan vara bra om jag har någonstans att ha dem i vinter, tills vi flyttar härifrån och köper en egen gård. Det var så vi hade tänkt. Jag kände en gammal bonde som jag brukade köpa mjölk av till mina hemma-ystningar, och tänkte; jag kan väl fråga honom om han har någon vrå över. Sådär temporärt över vintern bara. Tills vi tar vårt pack och flyttar härifrån. Det hade han, för han hade ju sålt sina kor till slakt 2 månader tidigare.

Igår åkte kalvarna – som då blivit stora kvigor på slakt. Ladugården ekar tom och ren, men bara temporärt. För ute i gårdens stora skogshage står 20 getter, och så fort vattnet har torkat, dyngrännan spikats igen och nya foderbordsgrindar i miniatyrstorlek satts upp – då flyttar getterna in i ko-ladugården. För här ska tomheten inte få fortsätta eka. Så länge vi alla är här ska stallarna fortsätta vara fulla av liv.

Den sista dagen
Thursday, November 4, 2021

Det var så tyst. Kvällen var svart och dunkel. Där går han och öppnar grinden in till samlingsfållan och ladugården, som han gjort varje kväll, hela hösten, sommaren, våren. Ja, varje år de senaste 20 åren minst. Skillnaden ikväll är att den här kvällen är den sista.Jag vet inte om han är vemodig, eller om han mylsar på som alla kvällar tidigare. Själv är jag lite nog vemodig, faktiskt.
Ute fortsätter enstaka fuktdroppar droppa från taken, inne i ladugården prasslar livet. Klonkande, pustande, höprassel och djupa suckar. Som det alltid gjort. Än så länge.


Idag är en annan dag. Dagen efter. På bara några minuter har det gått från liv och klonkande till bås som ekar tomma efter de sista ättlingarna till Nissagårdens sista mjölkkor. För en stund sen åkte slaktbilen och tystheten efter Pärs mjölkkor är numera konstant. Nu är de borta, och över 40 år i ett yrkesliv som mjölkbonde är över.  
 
 
 

Search