Getlivsbloggen 

Det var så tyst. Kvällen var svart och dunkel. Där går han och öppnar grinden in till samlingsfållan och ladugården, som han gjort varje kväll, hela hösten, sommaren, våren. Ja, varje år de senaste 20 åren minst. Skillnaden ikväll är att den här kvällen är den sista.Jag vet inte om han är vemodig, eller om han mylsar på som alla kvällar tidigare. Själv är jag lite nog vemodig, faktiskt.
Ute fortsätter enstaka fuktdroppar droppa från taken, inne i ladugården prasslar livet. Klonkande, pustande, höprassel och djupa suckar. Som det alltid gjort. Än så länge.

Idag är en annan dag. Dagen efter. På bara några minuter har det gått från liv och klonkande till bås som ekar tomma efter de sista ättlingarna till Nissagårdens sista mjölkkor. För en stund sen åkte slaktbilen och tystheten efter Pärs mjölkkor är numera konstant. Nu är de borta, och över 40 år i ett yrkesliv som mjölkbonde är över.  
 
 
 

"Vi haj baja tjugo gettej föj de andja äj döda"
"Åh, ja de dör när de blir gamla"
"Nej, vi haj dödat dom. Då kan vi äta kött."

Till en början skattade jag lite nervöst åt hur mitt 4åriga överjag erkände mitt dödande mitt i dagens intervju. 

Men sen blev jag nöjd över hur rätt hon hade i det.

När vi väljer att äta egenslaktat getkött ger vi oss själva möjligheten att själva bestämma över hur bra livet ska bli bakom köttet vi äter.
Vi kan välja om djuren ska ströva fritt i skogar med sin familj under stor del av livstiden, äta sina favoritlöv i skogens stora utbud och dia sina mammor så länge de behöver mjölk.
Tama djur får växa upp bland barnpussar och kramar. O-tama djur får väl nöja sig med att titta på, och leka med andra tama och o-tama killingar.
Vi kan själva välja hur vi ska skydda dem från skador och sjukdomar. Vi kan hjälpa till att ge dem mat och skydd när vintern stormar och gräset gulnat under snön.

Det livet är kanske kort, men det är alldeles för bra för att inte levas.

Köttet smakar gott. Och det känns gott.

Redan nästa år kommer vi börja sälja killingkött här från Mor Linas Getgård. Och jag tänker; att oavsett om vi äter köttet själva eller paketerar in det och säljer till kunder - så kommer filosofin kring djurvälfärden aldrig ändras.

Vi bygger mejeri🤩😍

Hur häftigt känns det egentligen inte (och lite nervöst) att snart kunna erbjuda getost från och för Dalarna 😍
Eller snart, i vår är mer korrekt.

För det är nog bland det bästa. Att få vara med och representera fantastiska Dalarna i ostbranchen. Kanske som det enda Dala-länska getostmejeriet i dagsläget. Men det är med stolthet🙏

Det är okej att tycka att det är läskigt att satsa sitt liv på en enda sak, känner jag.

Förra veckan gjorde jag ett storköp till mejeriet.
Andreas länkade mig en superauktion som hade typ all inredning till ett mejeri utom en ystgryta, och så en diskmaskin men som jag köpte veckan innan.
Det är klart, det var ett STORT steg på vägen och fasen så fint det känns att ha kommit över alla dessa NÖDVÄNDIGA saker! Ett riktigt kylrum, diskbänkar och rostfria hyllplan osv. Dessutom, hör här nu - begagnat!
Men det är inte helt bekvämt att betala en efter en av med mina mått enorma fakturor. För mig har liksom vattenräkningen, hästförsäkringen och bränsleräkningen (för bara bilen) varit stora transaktioner. De måtten räknar jag alltid i. Gjorde.

Om det fanns något återvändo innan?
Egentligen inte. Den mentala investeringen gjorde jag för länge sen. Ni vet, det där när en aldrig riktigt nått ända fram i andra brancher eftersom hjärtat slår lite för hårt för den enda sak man verkligen vill göra.
Summerat känns det alltså bra att bygga mejeri. Riktigt riktigt bra.

Här är bloggen för er som vill följa med i det dagliga arbetet på vår getgård. Eftersom jag tror att vi kan ha mer glädje av osten du äter om vi tillsammans kan följas åt i livet med våra lantrasgetter. Här får ni dels följa med i sysslorna med våra djur och vårt arbete för ett hållbart lantbruk. Vi älskar ju naturen runt vår gård och för mig är det viktigt att vårda den varsamt.

Ni får också följa med min, Lina, i min tillvaro som getbonden Mor Lina. För varför bara gå och vänta på några ostar när man kan swungas in i tankarna hos den som nördat ner sin i varenda detalj i tankegångarna bakom den här getgården. Den här platsen, mejeriet och den unika ostarna. Min kärlek till allt det. Och lite av hur jag så galetknasigt kan ha en så enorm drivkraft till det.

Fast den här bloggen handlar inte bara om mig, utan om alla oss som står bakom Mor Linas Getgård. För vi är en samlad gemensam kraft som tror på det här.

Och vill du vara bland de första som får nys om de nyaste nyheter som kommer. Ja, kanske rent av vara först att veta när till exempel gårdsbutiken öppnar. Då är det här åt bloggen du ska vända blicken. Här kommer allt ut lite före alla sociala plattformer.

Välkomna till livet med mig, Lina, och oss bakom Mor Linas Getgård i Dalarna.